PCO/PCOS, infertilitet, IVF och längtan efter barn

Ni som följer mig på Instagram vet att den här hösten kommer också ha fokus på något mer personligt då jag och min pojkvän ska påbörja IVF, provrörsbefruktning. Något jag inte ser fram emot lika mycket, då resan hittills varit jobbig, och som jag förstår det är IVF ingen dans på rosor.

Jag har tänkt massor över att publicera det här inlägget. Om att öppna upp kommer öka stressen i situationen. Men då jag själv upplevt hur viktigt det är att få veta att någon annan genomgår liknande resa, kändes det som att det vägde över.
Om vi går tillbaka några år gjorde jag en utredning om min mensvärk från helvetet. Efter att ha stångats mot (främst manliga) läkare som sa åt mig att ta två alvedon och bita ihop kom jag äntligen vidare och de undersökte då om jag hade endometrios. Vilket kortfattat är att livmoderslemhinnan växer utanför livmodern. Jag kommer ihåg att jag googlade massor och då stötte på begreppet PCO/PCOS (Polycystiskt ovarialsyndrom) vilket också stämde in på mina symtom (förjävlig mensvärk, oregelbunden mens, minskad sexlust trots att jag slutat med p-piller). Så när läkarna kom fram till att jag inte hade endometrios frågade jag om jag möjligtvis kunde ha PCO/PCOS PCO då fick jag till svar att det hade jag absolut inte.

Vad är PCO/PCOS?
Detta var typ 6-7 år sedan och jag var då helt övertygad om att jag aldrig ville ha barn så jag tänkte inte mer på det. Men livet gick som det gjorde och jag ändrade mig, jag ville visst ha barn. Så vi började försöka bli gravida. När det inte hände något på någon månad, några månader, ett halvår var PCO/PCOS uteslutet det hade jag ju fått svar att jag inte hade. Så vi fortsatte att traggla, ha all mer okul sex på rätt dagar, mäta temperatur och köpa LH-stickor i bulk.
När inget hänt på ett år sökte vi oss till klinik som redan vid första kontakten anade att jag inte hade ägglossning och började utreda om jag inte hade PCO/PCOS… och mycket riktigt det hade jag.
Snabbt förklarat innebär det att jag har många äggblåsor på båda äggstockarna (kan också ha på bara ena) och för mycket testosteron i kroppen. Vilket gör att jag inte för ägglossning, som i sin tur gör det svårt att bli gravid.

Å ena sidan var det skönt att få svar på varför det inte blivit någon graviditet, och att min rubbning var varianten som innebär att jag har för många ägg, inte för få. Å andra sidan kände jag frustration och svek över att inte fått rätt fakta redan från början. Men allt händer som det ska, och det var bara att ta situationen som den var.

IVF, provrörsbefruktning och att ha någon att dela det hela med
Så jag har käkat medicin varje menscykel för att se till att bara en äggblåsa blir stor nog att kickas igång, men då det inte heller gett önskat resultat ska vi nu alltså påbörja IVF, provrörsbefruktning. En hormonell, och emotionell, bergochdalbana som på inget sätt garanterar resultat.
Mitt stjärnstoft i allt det här är Martin, min pojkvän/sambo/knasboll och hur vår relation har stärkts av det här. Hur det har fått oss att prata på en helt ny nivå. Hur vi har växt samman och dels som att framtidsplaneringen känts mer verklig, men också att vi lärt oss leva nu. Inte sätta saker på paus eller skjuta dem framåt.
Nu är nu.
För varje gång jag brutit ihop hos läkaren, blivit förtvivlad när mensen kommit och velat ge upp. Velat släppa alla tankar på att fortsätta försöka. Har han varit där, delat min sorg men med sitt filbunke-lugn och bamsestora hjärta stått stadig med tilliten att det här kommer gå vägen.
Det har verkligen varit fantastiskt att få lära känna den här sidan av honom. Att vår relation har tagit den här vägen, när den lika gärna kunde ha nötts ner.
Med det i ryggen tar vi nu alltså nästa steg tillsammans. Vart det nu leder oss.