I dagens avsnitt gästas jag av Eveliina Sinisalo, socionom med lång erfarenhet av att arbeta med kvinnor och trauma, samt använda kroppsbaserade metoder i sitt arbete. Vi dyker ner i en vanlig men ofta missförstådd idé inom trauma och nervsystemsreglering – myten om katarsis som traumarelease.
Många tror att läkning från trauma måste vara kraftfull och synlig – att vi måste skrika, skaka, gråta okontrollerat eller slå i kuddar för att ”släppa ut” det som har fastnat i kroppen. Denna föreställning är djupt rotad i både populärkultur och vissa terapeutiska traditioner, men stämmer det verkligen att trauma måste frigöras genom stora fysiska reaktioner? Eller kan bearbetning ske på andra sätt?
Du kan lyssna på avsnittet på Spotify, Apple podcast eller där du lyssnar på poddar
Katarsis som traumarelease: Måste läkning alltid vara dramatisk?
Föreställningen om att vi behöver en kraftfull urladdning för att läka har funnits i många kulturer och traditioner genom historien. Vi ser det i religiösa ritualer, i dramatisk exorcism och i psykodynamiska terapier där patienter uppmuntras att ”gå in i” sina känslor och uttrycka dem med full kraft.
Populärkultur har också förstärkt denna bild. Filmer och TV-serier visar ofta emotionella genombrott där huvudpersonen, efter att ha hållit inne sina känslor länge, plötsligt bryter ihop och skriker, vilket sedan leder till en känsla av befrielse. Men forskning om nervsystemsreglering och trauma visar att bearbetning sällan sker på det sättet – och att en sådan syn på trauma faktiskt kan skapa mer stress än lindring.
Hur fungerar trauma och nervsystemets självreglering?
Ett trauma är en händelse eller en serie händelser som överväldigar nervsystemet och får oss att känna oss hjälplösa. När vi pratar om nervsystemsreglering handlar det om att hjälpa kroppen och hjärnan att återfå sin naturliga balans.
Inte att tvinga fram starka emotionella reaktioner – då det tvärt om kan förvärra dysregleringen och traumatiseringen.
Det sympatiska nervsystemet (gasen) och det parasympatiska nervsystemet (bromsen) arbetar ständigt tillsammans för att hålla oss i balans. Om vi har varit med om trauma kan vi fastna i antingen en hyperaktiverad (kamp/flykt) eller en imobiliserad (frys/dissociation) respons. Att lugnt och långsamt hjälpa kroppen att återhämta sig är ofta mer effektivt – och mindre risktfyllt! – än att framkalla en stor emotionell urladdning.
Vad är risken med myten om katarsis som traumarelease?
I de bästa fall gör vi någon katarsis-övning och upplever en tillfällig lättnad, men utan långsiktig reglering av nervsystemet.
Det finns dock en allvarligare risk med att vi ser katarsis som en universallösning för trauma. Och det är att det kan leda till att vi tror att vi måste ”gräva upp” gamla trauman för att kunna läka. Vilket kan leda till att vi tvingar fram reaktioner som kroppen inte är redo för och på så sätt riskerar vi att retraumatisera oss själva eller andra genom att gå för djupt för snabbt!
Istället visar forskning att långsam, inkännande och kroppsnära reglering ofta är mer hållbart. Kroppen är självreglerande och kan bearbeta trauma utan att vi behöver skapa våldsamma emotionella reaktioner.
Så kan du arbeta med trauma på ett hållbart sätt
Istället för att fokusera på att ”frigöra” trauma eller känslor genom explosiva reaktioner, kan vi arbeta med nervsystemsreglering genom:
- Börja med trygghet! Etablera en stabil grund i dig själv eller i relationen med din behandlare.
- Trygg och långsam aktivering av kroppen – genom att medveten rörelse och närvaro.
- Förankring i nuet – att skapa en känsla av trygghet genom att notera våra sinnesintryck och kroppsliga signaler.
- Att bygga tolerans för känslor i små steg – istället för att tvinga fram starka reaktioner kan vi gradvis öka vår förmåga att vara närvarande med våra känslor. SMÅ STEG är den hållbara och långsiktiga vägen fram!
- Samskapande och relationellt stöd – att arbeta med trauma i en trygg relation (terapeut, vän, stödgrupp) är en enormt hjälpsam komponent för många.
Slutsats: Bearbetning ser inte ut på ett visst sätt
Att tro att läkning måste vara dramatisk är en missuppfattning som kan skapa stress och press för den som vill bearbeta sitt trauma. I verkligheten är det ofta de små, inkännande förändringarna som skapar varaktig läkning.
Samtidigt kommer det ibland finnas tillfällen då du har behov av att skrika, slå, putta, sparka och gråta och då ska du göra det! vägen fram är att du ska hitta det som stöttar din process. Och träna upp hur du kan möta de signaler och behov som du har.
I avsnittet utforskar vi hur vi kan skapa ett mer hållbart sätt att arbeta med trauma. Ett som utgår från nervsystemets naturliga förmåga att återhämta sig. Vi pratar om hur vi kan arbeta med oss själva och andra på ett sätt som skapar verklig förändring – utan att forcera eller överväldiga.
Tips från avsnittet
- Hoppets anatomi:om förväntanseffekter och placebo av Karin Jensen
- Holy Fuck dokumentär på svt
- Catharsis, aggression, and persuasive influence: Self-fulfilling or self-defeating prophecies? Bushman et al. (1999).
- Does venting anger feed or extinguish the flame? Catharsis, rumination, distraction, anger and aggressive responding. Bushman. (2002)
- Eveliinas bok Våld i nära relationer: socialt arbete i forskning, teori och praktik
- Samt kommande bok Hållbarhet i socialt arbete : att förebygga och hantera stress
Läs mer om Eveliina Sinisalo och hennes arbete på eveliinasinisalo.se och @eveliina.sinisalo på instagram.
Dela dina tankar om avsnittet med oss på sociala medier!
Och om du gillar podden, lämna gärna en recension – det hjälper oss att nå fler.
Blev du nyfiken på min onlinekurs i nervsystemsreglering kan du anmäla dig till min masterclass ”Ditt nervsystem är inte trasigt” där du får lära dig grunderna i nervsystemsreglering. Du får även lära känna ditt toleransfönster.
Tills nästa avsnitt hittar du mig på instagram @vevvelowenbok och Youtube Vevve Löwenbok
Tack för att du har lyssnat,
/Vevve