I avsnitt 31 utforskar vi hur ditt nervsystem har utvecklats från din tid i livmodern till idag och hur det påverkar ditt dagliga liv, din stresshantering och din förmåga att hantera trauma. Jag pratar också om hur anknytning och barndomstrauma påverkar nervsystemets reaktivitet och din förmåga att reglera stress och känslor som vuxen.
Och hur du aldrig är trasig eller körd eftersom hjärnan och nervsystemet har egenskapen neuroplasticitet. Vilket är hjärnans förmåga att förändras och omformas. Detta hjälper dig att skapa nya mönster och bryta negativa cykler.
Du kan lyssna på avsnittet på Spotify, Apple podcast eller där du lyssnar på poddar
Du kan också lyssna och se avsnittet på Youtube – där delar jag också kortare klipp från avsnittet.
Ditt nervsystem: Från nyfödd till nu
Redan som foster börjar våra nervceller kopplas samman och skapa ett nätverk som är både superkänsligt och extremt anpassningsbart. Från den allra första impulsen i hjärnan så formas vi bokstavligen från insidan och ut.
Det här lägger grunden för nervsystems, men också dess reaktivitet.
För pojkfoster läggs grunden för att ha mer hjärnmassa och större reaktivitet i amygdala – vilket är delen av hjärnan som bland annat reglerar vår hotnivå, väcker ilska och rädsla.
För flickfoster är det hippocampus (minnescentralen) och det limbiska systemet (som är brukar kallas känslohjärnan) som för ökad massa och förbereds vara mer aktivt.
Detta såklart på gruppnivå och finns alltid individuella skillnader.
Och vad innebär detta då?
Jo, att redan i livmodern läggs grunden för att kvinnor är mer stresskänsliga än män. Och när jag säger stresskänslig känner jag den samhälliga negativa värderingen vi lägger på detta.
För att vara stresskänslig likställs med att vara svag, inte tåla något, misslyckad
Och det är inte alls vad det betyder!
Kvinnors nervsystem är skapta att vara mer stresskänsliga för att vi ska vara mer inkännande. Detta gör oss mer benägna att gå in i responsen tend and befriend istället för fight eller flight – eftersom det är mer hjälpsamt för oss, vi är inte starkast eller snabbast, så vi samarbetar.
Och jag vet att en del klassar det som en förlegad evolutionär teori att skilja på män och kvinnor, för ”det finns inga könsskillnader”.
Men självklart gör det det, det är ju helt galet att tro att det ENDA som skiljer män och kvinnor åt är det som finns mellan benen
Problemet är inte att erkänna att det finns könsskillnader. Problemet är att vi värderar dessa skillnader olika, och att vi anser att erkänna dessa skillnader är att erkänna att kvinnor är mindre värda.
Tänk om vi istället kunde erkänna dem, och möta varje individ utifrån där de är. Istället för att försöka tvinga in alla i den mansnorm som psykologi och medicin och vetenskap generellt har vilat på de senaste 150 åren?
Hur rörelse påverkar hjärnans utveckling
Jag tycker att det är så galet fascinerande hur våra hjärnor växer snabbt i den tidiga barndomen. De första åren är en otroligt viktig period för hur vi utvecklar allt från känslomässiga mönster till grundläggande stresshantering. Exempelvis om du som barn växte upp i en trygg och stabil miljö så lär sig nervsystemet att ”det här är lugnt”, och du får en stärkt förmåga att möta och reglera stress. Om du istället växte upp i en otrygg miljö får du ett mer reaktivt nervsystem, och en reducerad förmåga att härbärgera och reglera stress.
Och på tal om Förkroppsligad psykologi så formar också rörelse vår hjärna och vårt nervsystem från första rycket och sparken som foster, till de allra första stegen och vidare genom livet. Många tänker att rörelse handlar om fysisk hälsa, men forskningen visar att det också är ett kraftfullt verktyg för vårt psyke och våra känslomässiga processer.
Rörelse skapar nya kopplingar i hjärnan, hjälper oss att hantera stress, och kan till och med påverka hur vi beter oss och reagerar i vårt dagliga liv.
När vi rör oss ökar frisättningen av BDNF Brain-derived neurotrophic factor, ett ämne som stimulerar våra hjärnceller att kommunicera bättre. När vi använder kroppen växer våra neurala nätverk, det vill säga, vi skapar nya kopplingar i hjärnan. Detta stöttar alltså oss om vi vill förändra invanda mönster, och stärka vår motståndskraft.
Rörelse är viktig redan i livmodern
Rörelses påverkan av hjärnans utveckling börjar faktiskt innan vi ens är födda. I livmodern tar vår kropp och vårt nervsystem in, känner och tolkar världen omkring oss genom små rörelser och sensationer. Vi reagerar på tryck, ljud och rytmiska rörelser. När vi sparkar eller vrider oss i fostervatten är det mer än bara muskelrörelser – det är våra första försök att förstå vår plats i världen. De här små rörelserna stimulerar vårt balanssystem och vår interoception vilket är vår förmåga att känna in och tolka kroppens signaler.
Det här bygger de allra första delarna av vårt ”jag”, eller vår sense of self.
När vi sedan föds och börjar utforska världen, utvecklas vår hjärna i en explosiv takt. Vi rör våra händer, griper tag om saker, sträcker oss mot något som fångar vår uppmärksamhet – och varje gång vi gör det stärks kopplingarna i hjärnan. Det är som att rörelserna formar vägar som hjärnan sedan kan vandra längs. Att få friheten att röra sig på egen hand, särskilt på golvet, är avgörande under de första levnadsåren.
Hjärnan får feedback från den sensoriska stimuli som kroppen samlar in via sensoriska nerver, och det bygger en känsla av sammanhang och kontinuitet.Genom rörelse lär vi oss att uppfatta var kroppen slutar och var omvärlden börjar. Vi bygger en medvetenhet om oss själva, en förmåga att känna och tolka våra egna signaler och behov. Det här blir grunden för vår interoception – en inre kompass som hjälper oss att veta när vi är hungriga, trötta, glada eller stressade.
När vi tar oss från bebisstadiet till de första åren skapas alltså inte bara motoriska färdigheter, utan vi börjar förstå oss själva som separata men medvetna varelser.
Vi utvecklar en känsla av vem vi är genom hur vi rör oss, känner, och interagerar med världen omkring oss. Den här känslan av sammanhang och enhet är avgörande för vårt emotionella välmående och vår känsla av identitet – och det börjar redan från våra allra första rörelser och kroppsliga upplevelser i världen.
Rörelse som stresshantering
Det här förklarar också hur både kropp och hjärna samskapar våra känslor. Dels att den sensoriska stimuli som samlas in vi kroppen är med och influerar vår grundaffekt (humör) och våra emotioner – de känslor vi upplever. Men också att när vi rör oss så bearbetas emotionella upplevelser i både hjärnan och kroppen.
Till exempel, när vi är i en stressande situation kan den sympatiska grenen av nervsystemet – det som är gasen, som ökar den inre aktivtetsnivån – aktiveras och sätta oss i hög beredskap. Genom att röra kroppen kan vi rikta den laddningen, och möta det behovet som väckte stressresponen
Genom att anstränga stora muskler tröttar vi ut kroppen, ökar blodcirkulationen så att nivåerna av stresshormoner minskar. Efter ansträngningen är nervsystemet mer benäget att nedreglera och slappna av. Ibland kan vi också möta en uppvarvning med lugna rörelser, vilket aktiverar den parasympatiska grenen av systemet och därmed lugna både kropp och sinne.
Så rörelse är så mycket mer än bara fysisk träning – det är ett verktyg för att förstå och påverka både våra medvetna och omedvetna sidor. Det är, kort sagt, en nyckel till att stärka oss själva, från grunden och uppåt.
Neuroplasticitet är förmågan som gör att du aldrig är körd!
Och allt det här är tack vare hjärnan och nervsystemets enastående förmåga neuroplasticitet. Neuroplasticitet är förmågan att förändras och anpassas. Den anpassningsförmågan innebär att varje erfarenhet, tanke och känsla har potential att skapa nya kopplingar mellan våra nervceller – och med tiden forma om vårt sätt att tänka, reagera och känna.
Du kan aktivt påverka hjärnans struktur och bygga nya nervbanor som stödjer de beteenden och känslomönster du vill utveckla, eller träna på att ändra beteenden som inte längre gagnar dig. Och när du skapar förändring i ditt liv, oavsett om det är att bryta en vana, lära dig ett nytt sätt att hantera stress, eller arbeta med självkänsla, börjar du bygga nya stigar i hjärnan. Genom upprepning och medvetenhet stärker du dessa nya banor, och med tiden blir de alltmer naturliga. Det är som att gå genom en tät skog: den första gången är det tungt och osäkert, men ju fler gånger du går samma väg, desto tydligare blir stigen.
Neuroplasticitet ger oss alltså möjligheten att programmera om vårt nervsystem. Genom att skapa medvetenhet om våra reaktionsmönster och aktivt välja nya svar på gamla trigger kan vi minska vår känslighet för stress och förändra vårt känslomässiga gensvar. Vi kan öva på att stanna upp och känna in för att göra medvetna val istället för att reagera på autopilot, eller att möta svårigheter med nyfikenhet istället för rädsla. Med tiden, genom upprepade övningar och erfarenheter, blir dessa nya banor stabilare och vårt nervsystem omformas för att stödja den förändring vi vill se i våra liv.
BNDF (Brain-derived neurotrophic factor) är alltså en viktig faktor i vad som möjliggör den här omformningen. Det signalproteinet ökar när vi rör oss, vilket igen är en påminnelse om hur kropp och hjärnan inte är skilda från varandra utan ständigt samverkar. Att vi inte kan prata om kroppens funktion och hälsa utan hjärnans funktion och hälsa.
Men det fungerar förstås också åt andra hållet. Livserfarenheter, speciellt om vi varit med om stress eller trauma, kan sätta sina spår i vårt nervsystem och påverka hur vi reagerar på framtida händelser. Och här kommer den autonoma grenen av nervsystem in i bilden – det system som, precis som namnet antyder, fungerar mer eller mindre automatiskt. Vi kan inte styra det helt med viljan, utan det kör sina program i bakgrunden för att hålla oss säkra och stabila.
Kortvarig stress är inte skadlig, men vi vill inte vara i det hela tiden
Och jag pratar om olika grenar av nervsystemet, för det autonoma nervsystemet är en del av nervsystemet, inte ett eget nervsystem. Vilket är viktigt för vår förståelse av hur vi – och vårt nervsystem fungerar.
Det autonoma nervsystemet består av två delar: det sympatiska och det parasympatiska systemet. Det sympatiska systemet är vår gaspedal, det som aktiveras när vi behöver kraft, fokus, orka att driva mot ett mål som motiverar oss, men också kanske fly eller kämpa. Det hjälper oss att hantera akuta situationer och har flera viktiga funktioner.
Men om vi stannar där för länge, om vi aldrig får bromsa och återhämta oss, så kan det slita på både kropp och själ.
Och det är där vårt parasympatiska system kommer in – den där bromsen som hjälper oss att lugna ner, återhämta oss, och ta oss tillbaka till ett tillstånd av lugn. Du kanske har hört om vagusnerven? Det är som en nerv som skickar signaler från hjärnan ner till organen, och den har en central roll i hur vi återhämtar oss och får tillbaka balansen.
Medan vi går igenom livet fortsätter dessa system att justeras och finjusteras beroende på vad vi är med om. Erfarenheter sätter sina spår och påverkar hur lätt vi växlar mellan gasen och bromsen. Om vi till exempel har haft många stressande situationer, kanske till och med trauma, kan vårt system bli kvar på ’gasen’ – som om kroppen är beredd att reagera på fara, även när det egentligen är säkert.
Så det vi har är ett system som formats från födseln, växt genom våra erfarenheter, och som fortfarande kan förändras, anpassa sig och stärkas. Och det är just därför nervsystemsreglering är så viktigt – för att vi medvetet kan påverka hur vi reagerar, skapa nya mönster och hjälpa vårt nervsystem att hitta en bättre balans.
Hur påverkar anknytningen nervsystemet?
Om vi då kopplar på anknytning och känslor på detta, vad spelar nervsystemet för roll där?
Våra känslor, beteenden och behov utvecklas från tidig barndom och hur våra tidigaste relationer – framför allt anknytningen till vårdande personer – formar oss.
Varje ny erfarenhet påverkar hur våra nervbanor kopplas samman och organiseras. Från födseln och genom de första levnadsåren växer hjärnan snabbt och skapar ett nätverk av kopplingar som formar grunden för allt från känslomässiga reaktioner till beteendemönster och sättet vi hanterar stress på.
Anknytningen mellan barnet och dess huvudanknytningsperson – eller personer – har en särskilt avgörande roll i nervsystemets utveckling. När ett spädbarn känner sig tryggt och får sina behov bemötta med omsorg, lär sig nervsystemet att reglera sig själv. Barnet skapar trygghet genom sin relation och utvecklar en slags inre stabilitet.
Men om anknytningen är otrygg eller inkonsekvent, kan nervsystemet anpassa sig genom att utveckla mönster av övervakning eller undvikande, vilket kan skapa en ökad känslighet för stress eller en tendens att stänga av känslor som försvarsmekanism.
Ett nervsystem som lärt sig att ständigt vara på sin vakt kan lätt aktiveras, till exempel, medan ett system som fått stabila erfarenheter av trygghet kan hantera stress utan att överbelasta sig självt.
På så sätt formar tidig barndom och våra anknytningsrelationer inte bara vår förståelse av världen, utan de skapar också de nervmönster som bestämmer hur vi kommer att agera och reagera i våra vuxna liv.
En otrygg barndom skapar en otrygg vuxen, eller?
Ett barn som växer upp i en miljö av trygghet och stöd får ett nervsystem som lärt sig att återhämta sig från stress och hantera känslor på ett balanserat sätt. Men ett barn som ofta möter oförutsägbarhet eller känner sig otrygg kan utveckla mönster där nervsystemet blir överkänsligt för stress och svårigheter. Detta kan leda till att sen som vuxen lättare bli överväldigad av känslor eller har svårt att lita på andra.
Men!
Du är inte körd!
Vi har ju den där enastående förmågan som är neuroplasticitet. Din hjärna och ditt nervsystem kan omformas – och dina reaktioner och känslor kan alltså bli mer förankrade och stabila, mindre reaktiva och överväldigade.
Stress är en funktion vi vill ha!
Vid stress aktiveras det sympatiska nervsystemet, vilket höjer pulsen, spänner musklerna och gör dig redo att agera.
Om du har upplevt otrygghet eller svårigheter i tidig ålder har det förmodligen lagt grunden för ett nervsystem som reagerar snabbt på stress och uppfattar även små utmaningar som potentiella hot. Detta kan leda till att du som vuxen har svårt att känna dig trygga i relationer. Eller att du upplever ångest och oro i situationer som egentligen är neutrala eller trygga.
Återigen är det viktigt att komma ihåg att den reaktionen är en naturlig och viktig reaktion som hjälper oss att hantera akuta situationer.
Vi vill ha den funktionen!
Det är när stressen är konstant, som vid långvariga arbetsbelastningar eller emotionella påfrestningar, som det kan ge negativa hälsokonsekvenser och nervsystemet kan hamna i ogynsamma mönster som leder till en höjd aktivering.
Detta kan leda till kronisk stress, där kroppen och sinnet ständigt är redo för fara utan att få möjlighet att vila och återhämta sig. Över tid kan detta påverka allt från din fysiska hälsa till din mentala klarhet och förmåga att koppla av.
Kronisk stress är som att hålla gaspedalen nedtryckt hela tiden – kroppen blir trött, immunförsvaret försvagas, och vi får svårare att hantera våra känslor. Ett nervsystem som är i konstant stressläge kan reagera kraftigare på vardagliga situationer, och du kan uppleva humörsvängningar, irritabilitet eller utmattning.
Du kan träna upp ett tryggt nervsystem
Än en gång vill jag stanna upp och påminna om och understryka att finns det sätt att lära nervsystemet att sakta ner, hitta tillbaka till lugnet och bli mer motståndskraftigt. Det är en process som tar tid men som kan ge dig större frihet och lugn i vardagen.
Ett motståndskraftigt och balanserat nervsystem är nyckeln till att uppnå och upprätthålla god hälsa, både fysiskt och psykiskt. När vårt nervsystem fungerar optimalt, skapar det en stabil grund som gör att vi kan hantera livets påfrestningar mer effektivt.
Vi lär oss att reglera våra känslor, navigera genom stressiga situationer och återhämta oss snabbare från utmaningar. Det handlar om att skapa en harmonisk balans mellan det sympatiska och parasympatiska nervsystemet – där vi kan reagera när det behövs, men också återgå till ett tillstånd av lugn och ro.
När nervsystemet är i obalans eller dysreglerat som det också kallas, har det setts vara korrelerat till en rad psykiska hälsoproblem, inklusive ångest, depression och känslomässig instabilitet. Det finns även ett samband mellan dysreglering i nervsystemet och försämrat immunförsvar, kronisk trötthet och kronisk smärta. Samt andra fysiska åkommor, såsom hjärt-kärlsjukdomar, magproblem och immunförsvarsrelaterade sjukdomar stress.
En stabil och balanserad nervsystemsfunktion är däremot kopplad till bättre mental hälsa, mer motståndskraft och en högre livskvalitet. Genom att förstå hur vi kan påverka och reglera vårt nervsystem kan vi således ta kontroll över vårt psykiska och fysiska välbefinnande.
Medveten närvaro i kropp, tanke och känslor är vägen till ett balanserat nervsystem
Att träna upp motståndskraften i nervsystemet börjar med att bli medveten om våra egna mönster och förstå vilka situationer som triggar stressresponsen, och vilka som istället tillåter kroppen att slappna av. Genom att känna in när vi är i ett aktivt, sympatikustillstånd och när vi är i ett lugnande parasympatikustillstånd, kan vi börja reglera vårt eget nervsystem. Vi kan till exempel öva oss på att slappna av efter stressiga perioder genom medveten andning, mindfulness eller kroppsrörelser som sänker vår inre aktivitet.
Att förstå och kunna påverka nervsystemet innebär en möjlighet att ta hand om oss själva på ett djupare plan. Det är, som jag nämnt tidigare, ett sätt att skapa en verklig förändring. En förändring som inte bara känns i huvudet utan i hela kroppen, och som faktiskt kan hjälpa oss att bygga motståndskraft mot stress och känna oss mer balanserade i vardagen.
Så när vi förstår hur vårt nervsystem fungerar och använder oss av tekniker för att påverka det, tar vi ett steg mot att leva i större harmoni med oss själva och våra egna behov.
Om du känner att du vill fördjupa dig ännu mer i det här ämnet så häng kvar – vi har bara börjat på resan! Nästa gång kommer vi gå in på hur vi kan använda våra egna kroppar som redskap för att hantera stress, bearbeta känslor och stärka vår hälsa. Jag hoppas du har fått några nya insikter idag och att du känner dig inspirerad att utforska hur ditt eget nervsystem påverkar dig.
Tills nästa avsnitt hittar du mig på instagram @vevvelowenbok och Youtube Vevve Löwenbok
Jag ser fram emot att fortsätta denna resa tillsammans
Tack för att du har lyssnat,
/Vevve
Källor för detta avsnitt:
Barrett, L. F., & Simmons, W. K. (2015). Interoceptive predictions in the brain. Nature reviews. Neuroscience, 16(7), 419–429. https://doi.org/10.1038/nrn3950
Berk, L. E. (2018). Development through the lifespan. (Seventh Edition). Pearson.
Cassidy, J., & Shaver, P. R. (Eds.). (2008). Handbook of attachment: Theory, research, and clinical applications (2nd ed.). The Guilford Press.
Craig A. D. (2002). How do you feel? Interoception: the sense of the physiological condition of the body. Nature reviews. Neuroscience, 3(8), 655–666. https://doi.org/10.1038/nrn894
Gross, J. J. (Ed.). (2014). Handbook of emotion regulation (2nd ed.). The Guilford Press.
Lewis, M. (2008). The emergence of human emotions. In M. Lewis, J. M. Haviland-Jones, & L. F. Barrett (Eds.), Handbook of emotions (3rd ed., pp. 304–319). The Guilford Press.
Romeo R, McEwen B. Utveckling av stressresponsen hos den växande individen från nyföddhetsperiod till pubertet. I: Ekman R, Arnetz B, redakt.rer. Stress – Individen, Samhället, Organisationen, Molekylerna. 2:a uppl. 2005
Sened, H., Zilcha-Mano, S., & Shamay-Tsoory, S. (2022). Inter-brain plasticity as a biological mechanism of change in psychotherapy: A review and integrative model. Frontiers in human neuroscience, 16, 955238. https://doi.org/10.3389/fnhum.2022.955238
.
Inga kommentarer