Polyvagalteorin (Polyvagal theory) enkelt förklarat

Polyvagalteorin är en teori som hänvisas till ofta inom traumabearbetning. Det autonoma nervsystemet är uppdelat i det sympatiska och det parasympatiska nervsystemet, det är den klassiska uppdelningen. Det som du kanske känner till som fight/flight och rest and digest.
Men enligt den polyvagala teorin ser uppdelningen annorlunda ut.

Vad är polyvagalteorin?

1994 publicerade Dr Stephen Porges The polyvagal theory, där poly = flera och vagal hänvisar till vagusnerven.
Vagusnerven kommer från den förlängda hjärnstammen och är vår tionde, samt längsta kranialnerv. Vagusnerven enerverar bland annat ansiktet, hals, hjärtat och inälvorna.

Enligt Porges är den äldre indelning av det autonoma nervsystemet; sympatiska (fight/flight) och paraysmpatiska (rest and digest) felaktig, då han säger att de inte jämförs på samma sätt. Porges menar att det sympatiska nervsystemet undersöktes (och definierades efter vad den gör i ett hotat tillstånd, och det parasympatiska nervsystemet i säkert tillstånd. Det sympatiska nervsystemet under stress svarar genom att fläkta eller fly. Medan det parasympatiska nervsystemet, när vi är lugna, ökar återhämtning och matsmältning.

Indelat i tre, inte två delar

Polyvagalteorin säger i stället att det finns tre grenar av det autonoma nervsystemet, där det parasympatiska nervsystemet delas upp i två delar:

1. Den dorsala grenen av nagusnerven (ena delen av det parasympatiska nervsystemet)
2. Det sympatiska nervsystemet
3. Den ventrala grenen av vagusnerven (andra delen av det parasympatiska nervsystemet)

När den dorsala vagusnerven aktiveras kan det leda till att vi dissocierar, för att skydda oss från ett potentiellt hot.
Det sympatiska nervsystemet skickar i stressade lägen in oss i ”fight of flight” -läget för att hantera ett potentiellt hot.
Den ventrala vagusnerven står för vår sociala interaktion när vi upplever att vi är trygga.

Immobilisering, mobilisering och social interaktion

Enligt Stephen Porges läser vår neuroception av omgivningen hela tiden för att avgöra om vi kan slappna av, eller behöver reagera. Utifrån den stimuli vi omedvetet och medvetet uppfattar har det autonoma nervsystemet tre responser. Detta till följd av hur nervssytemet har utvecklats genom evolution men också hur det utvecklas i människan. Och att det finns en rangordning vilken respons som har förtur, som sker först.

Responserna är:

• Immobilisering – frysresponsen i den dorsala delen (ena delen av det parasympatiska nervsystemet) när vi uppfattar fara. Detta är enligt teorin den första delen som utvecklas i alla djur.
• Mobilisering – responsen i det sympatiska nervsystemet som gör att vi kan springa ifrån fara, eller stanna och slåss.
• Social interaktion – responsen i den ventrala delen (andra delen av det parasympatiska nervsystemet) som står för känslor och socialt samspel. Detta är enligt teorin den sista delen som utvecklas.

Teori är att vi kan stärka upp vagusnervens förmåga att reglera kroppens fysiologiska responser. Det vill säga, förmågan att kroppen har rätt respons vid rätt tillfälle, och sedan snabbt kan självreglera sig till ett balanserat tillstånd.
Att inte fastna i frys eller fight/flight.

Kritik mot polyvagalteorin

De som kritiserar polyvagalteorin säger att det inte finns några vetenskapliga belägg för Porges uppdelning. Porges påstår att denna uppdelning kan ses/mätas genom olika mycket myelin av de två grenarna av vagusnerven, och att det förklarar varför de ansvarar för olika reaktioner, här hänvisar han till hur nervsystemen ser olika ut mellan reptildjur och däggdjur. Det är den skillnaden i myelinisering som kritiker säger att det inte finns bevis för. En del säger även att reptildjur besitter båda grenar, det vill säga även den som Porges säger enbart finns hos däggdjur.

Alla teorier börjar någonstans, kan inte vara bevisade från början, och denna teori är relativt ny så det kan vara så att den är ogrundad, det kan också vara så att det kommer ta lite tid för vetenskapen att komma i kapp.

Polyvagalteorin som förklaringsmodell

Vad jag uppskattar med denna förklaringsmodell är att den nyanserar vårt språk kring, och hur vi ser på, nervsystemet. Indelningen fight/flight och Rest and Digest skapar värderingen bra vs dåligt, och formar uppfattningen att vi bra behöver vara stilla och vila för att stressa mindre/stresshantera och finna den mest optimala hälsan.

Den delen av polyvagalteorin som var mest banbrytande, och jag anser ger oss den där nödvändiga nyanseringen, är att den ventrala grenen av vagusnerven reglerar vårt sociala nervsystem. I uppdelningen fight/flight och Rest and Digest nämns inte/omfattas inte denna del. Vårt sociala nervsystem är av stor vikt i våra relationer, den samlar in och väljer hur vi agerar på information om vad som sker omkring oss. Hela tiden skannar vi situationerna och människorna i vår omgivning för att avgöra om vi är säkra eller inte. Hur varje individ avgör/bedömer om de är trygga eller inte är individuellt, och påverkas av dagsform, toleransfönster men också faktorer så som bland annat kön, etnicitet och socioekonomisk status.

Porges polyvagalteori ger oss en förklaringsmodell som nyanserar funktionen, och kan hjälpa oss att skala bort värderingarna. Och därmed kanske ta oss an vårt självutforskande med en annan inställning.

Läs mer:

• Om polyvagalteorin på wikipedia
• Criticism of the Polyvagal Theory
• Vill du lära dig mer om polyvagalteorin och nervsystemsreglering, läs mer om vårens fördjupningsutbildning här.