Vi hör ofta, och läser i alla de yogiska sammanhang, att yoga är för alla. Men är det verkligen så? Förmedlas yoga på ett tillgängligt vis?
Den första dokumentationen vi har funnit av begreppet ’yoga’ är flera tusen år gammal, den beskriver hur du som yogi skulle bete dig och fokuserar på den interna aspekten av varandet. I texten nämns inget om någon fysisk praktik. Det vi idag tänker på som yoga, den fysiska praktiken, är runt 140 år gammal. Kort förklarat paketerades det av Krishnamacharya i Mysore Indien, han var starkt influerad av svensk Ling-gymnastik, engelsk body buildning och cirkusartisters förmåga att slå knut på kroppen. Vilket känns logiskt när vi tittar på några av de återkommande positionerna på vanliga yogaklasser. Nedåttittande hund kräver en hel del rörlighet av baksida lår, samt förmåga att flexa foten. Både Krigare 1 och Krigare 2 ställer en del orimliga krav på öppenhet i höfterna, och bryggan förväntar sig stora rörelseutslag av ryggrad och axlar.
Våra olika kroppsliga variationer gör att för en del kommer bryggan aldrig vara tillgänglig, för någon är krigare 2 superlätt medan för grannen en ständig kamp. Jag pekar inte ut detta för att du ska känna dig nedslagen, utan för att du ska förstå varför en position upplevs så olika av olika personer. En del har lättare för vissa positioner, och en del svårare.
Yoga inifrån och ut
Eftersom yoga är ”an inside job” kan vi fråga oss varför vi försöker pressa in kroppen efter yttre ideal? Mitt svar är: det ska vi inte. De gammeldags tankar som finns om linjering kommer från kulturella värderingar om att bra hållning på något vis var kopplat till god karaktär, i kombination med idealisering av former och positioner från gymnastik som kroppen skulle passas in i.
När vi säger att höften ska vara parallell med mattkanten, eller ger skarpa linjeringsinstruktioner blir yoga exkluderande. Bara tillgängligt för vissa. Om vi vill att yoga ska var tillgängligt och ”för alla” på riktigt, behöver vi erkänna kroppsliga variationer och att de gör att alla inte kan se likadana ut i krigare, planka och många fler positioner. Det är en förenkling att försöka passa in alla i samma mall för ”att nå slutversionen av posen.”
Kan vi inte från och med nu komma överens om att det inte spelar roll hur det ser ut, och istället fokusera på hur det känns?
Mina tips
Till dig som yogautövare: sluta lyssna på linjeringsinstruktioner och börja utforska vad som känns bra i din kropp. Lita på att den kommer berätta hur den vill ta form i varje position.
Till dig som yogalärare: sluta ge linjeringsinstruktioner baserade på förlegade tankar om en geometrisk kropp. Börja istället guida dina elever till att våga ta sin egen form i positionerna.
Vill du läsa mer om Krishnamacharya och kopplingarna mellan yoga och gymnastik läs inlägget ”Den sanna historien om modern yoga och asanas”.
Du kan också lyssna på när jag och Sara Hoy prtar om det här i vår podcast Yoga 360 i avsnittet ”Är yoga verkligen för alla?”.
Vill du lära dig hur du förmedlar yoga på ett inkluderande, hållbart och informerat sätt är du välkommen till Everyday Yoga School 200h grundyogalärarutbildning.
Är du redan yogalärare och vill fördjupa dina kunskaper håller jag Avancerad Anatomi, som en del av en avancerad 300h, med gästlärare Olivia Berggren i april nästa år. Du hittar all information på min hemsida.
Här är några exempel på variationer i skelettet. De ger helt olika förutsättningar för flera positioner. Och visualiserar förhoppningsvis min poäng med att släppa tanken på att alla kan komma in i samma slutform.
Carrying angle
Vad är det: Vinkeln i din armbåge när den är helt uträtad. En del armbågar ser raka ut i full extension, andra ser ut som att de gått för långt. Några ser ut som att de inte är fullt utsträckta – dessa omfattas av begreppet carrying angle. På bilden står jag med armarna längst kroppen och handflatorna vända fram. För neutrala och ”överrörliga” armbågar hänger armarna ganska nära kroppen i avslappnat läge. För de med carrying angle ser du hur underarmarna bryter av ut i från kroppen.
Så kan det vara exkluderande: Detta gör att instruktioner som ”händer, armbågar, axlar i linje” inte passar alla. Exempelvis i en underarmsplanka, eller delfin. Personer med carrying angle behöver vinkla ut sina händer eller armbågar för att det ska funka för deras kropp. Att tvinga in sig i en form utifrån ett externt ideal gör att de tappar styrka och kan leda till överbelastning och skada.
Kobent (X-bent) eller hjulbent (O-bent)
Bonus: Höftens bredd
Vad är det: Vinkeln på dina smalben, från dina knän (och avståndet mellan dina höftleder)
Så kan det vara exkluderande: Om dina knän går ihop, och dina smalben vinklas ut åt sidan, så kallad kobenthet, blir det svårt att ställa sig med fötterna ihop i exempelvis bergets position. Skelettet sätter stopp. Om det är tvärt om, att knäna vinklas ut men fötterna upplevs vara under höften är kallas det hjulbenthet. De personerna kommer kunna stå med fötterna ihop i berget, de kommer förmodligen inte känna sig särskilt stabila dock.
Bonus: Hur brett isär dina höftleder sitter påverkar också i detta fall. Om du har smalare mellan höftlederna kommer det vara mer neutralt, och därmed stabilt, att stå med fötterna ihop. Om du har bredare mellan höftlederna måste du komma ur ditt neutrala läge till en adduktion, ihopförning av lårbenen, vilket leder till en mindre stabil position.
Om bergets position påverkar såhär mycket av X-ben, O-ben och breda höfter, kan du föreställa dig hur krigarna påverkas?
Fotrörlighet
Vad är det: Förmåga att vinkla foten åt sidorna, samt sträcka eller flexa dem
Så kan det vara exkluderande: Om du inte kan sträcka ut foten (pointa som en ballerina) kommer det vara utmanande att lägga ner fotrygg och ankel i golvet för uppåttittande hund. Det gör att många gör den på tåknogarna istället. Om du har mindre tillgång till att flexa foten spelar det ingen roll hur mycket du stretchar vadmusklerna, dina hälar kommer lyfta från golvet när du försöker sätta dig ner på huk, eller hålla hälen nere i Krigare 1.
Din förmåga att lyfta upp insidan av foten (inversion) påverkar din förmåga att hålla lilltåsidan nere i mattan när du står i Krigare 2 och förlängd sidovinkel för att nämna några. Att lyfta upp lilltåsidan (eversion) spelar in om du kan få ner fotsulan, eller stå på lilltåsidan, i sidoplanka.
Att stå på fotsulan eller lilltåsidan i sidoplanka kanske inte tycks spela så stor roll, men tänk hur ofta vi har Krigare 1 och 2 med, förlängd sidovinkel, berget och hunden. Försök sedan komma ihåg instruktioner du hört, fått eller givit. Kan du se hur de inte passar alla?
No Comments