Polyvagalteorin (Polyvagal theory) enkelt förklarat

Spara som favorit

Polyvagalteorin har blivit en åtrekommande använd modell inom trauma- och nervsystemsreglering. Många har hittat språk och igenkänning i den. Och det vill jag börja med att säga: om du har upplevt att polyvagalteorin har hjälpt dig att förstå dig själv, så betyder ny forskning och ny kritik inte att din upplevelse är “fel”.

Nu i februari 2026 sammanställde forskare kritik mot polyvagalteorin (polyvagal theory). Det som ifrågasätts är inte att trygghet, samreglering, freezing eller dissociation finns. Det är tydligt fastställt att de fenomenen existerar. Vad som har kritiserats i flera r är polyvagalteorins biologiska förklaringsmodell: att teorin beskriver nervsystemets fysiologi och evolution på ett sätt som inte stämmer med evidensläget.

Vad är polyvagalteorin?

1995 publicerade Dr Stephen Porges The Polyvagal theory. “Poly” betyder flera, och “vagal” syftar på vagusnerven, vår tionde kranialnerv som har omfattande kopplingar mellan kropp och hjärna och är en viktig del av det autonoma nervsystemet.

Den klassiska uppdelningen av autonoma nervsystemet är:

• sympatiska nervsystemet (mobilisering, ofta kopplat till fight/flight)
• parasympatiska nervsystemet (återhämtning, ofta kopplat till “rest and digest”)

Polyvagalteorin föreslår en annan inramning där den parasympatiska delen delas upp i två funktionella “system” som kopplas till olika tillstånd och beteenden.

Den polyvagala “stegen” (och varför den är populär)

Det de flesta känner igen är den polyvagala stegen:

• trygghet och socialt engagemang (kopplas till “ventral vagus”)
• kamp/flykt (sympatikus)
• kollaps/shutdown (kopplas till “dorsal vagus”)

Teorin kopplar detta till en hierarki: att nervsystemet först söker socialt engagemang, om det inte fungerar går det till fight/flight, och vid överväldigande hot går det till shutdown.
Det här är pedagogiskt. Det är enkelt att förstå. Och det kan ge människor en känsla av: “Aha, det är därför jag blir som jag blir.”

Men. Pedagogiskt är inte samma sak som fysiologiskt korrekt.

Vad kritiken säger (och nej, det är inte ny kritik)

En stor sammanfattning publicerad nu i februari 2026, med 39 forskare som är specialiserade på vagusfysiologi, autonom reglering och evolution, går igenom polyvagalteorins grundpremisser. Artikeln landar i att teorins centrala fysiologiska och evolutionära påståenden inte stöds av evidens. De menar att flera delar är oförenliga med etablerad kunskap och att polyvagalteorin därför inte är försvarbar i sin fysiologiska kärna.

De viktigaste punkterna i kritiken är:

1) “Dorsal vagal shutdown” saknar evidens.
Polyvagalteorin beskriver ofta att den dorsala motoriska vaguskärnan står bakom ett shutdown-läge med massiv bradykardi vid freezing/dissociation hos människor.

Kritiken visar att det här inte har stöd i evidensen. När man tittar på neuroanatomi och fysiologi är det istället nucleus ambiguus som är central för vagal påverkan på hjärtfrekvens hos däggdjur, även vid större pulsförändringar.

2) RSA är inte ett direkt mått på “vaguston”
Inom PVT används RSA (respiratory sinus arrhythmia) – hjärtats rytmiska variation i takt med andningen – ofta som om det vore en direkt avläsning av “vagal ton” och därmed av trygghet/socialt engagemang.

Kritiken visar att RSA påverkas av många faktorer. Bland annat andning, blodtrycksreflexer, koldioxidnivåer och sympatikus. Den kan ibland hänga ihop med vagal påverkan, men den är inte ett rent direktmått som kan bära en hel teori om autonoma tillstånd.

3) Evolutionen i PVT stämmer inte
Polyvagalteorin bygger på en evolutionär berättelse där däggdjur anses ha utvecklat ett unikt “socialt vagussystem” som icke-däggdjur saknar.

Kritiken visar att detta inte stämmer med jämförande fysiologi: respiration-relaterad hjärtvariabilitet förekommer brett hos ryggradsdjur, och myeliniserade vagala fibrer finns även hos andra grupper än däggdjur.

4) Socialitet är inte ett däggdjursmonopol
PVT målar ofta en bild där reptiler och andra icke-däggdjur är mer defensiva och mindre sociala, medan däggdjur har ett nytt system för prosocialitet.

Kritiken lyfter att många icke-däggdjur har komplexa sociala beteenden så som parbindning, föräldraomsorg, social inlärning, samarbete och hierarkier. Socialt beteende kan inte reduceras till en “ny vagusgren”.

Men jag har jobbat med polyvagalteorin och den fungerar ju?

Att en teori är fel betyder inte automatiskt att alla övningar som kopplats till den är värdelösa. Många övningar som “hör ihop” med polyvagalteorin fungerar genom mer generella, etablerade mekanismer:

• uppmärksamhetsreglering och orientering
• andningsmönster och rytm
• rörelse och sensorisk input
• relationell trygghet och samreglering
• gradvis ökad tolerans för kroppsliga sensationer (interoception)

Det vill säga: du kan få effekt av övningar utan att polyvagalteorins specifika fysiologiska förklaringsmodell stämmer.

Problemet är när man lär ut teorin som fakta och bygger professionell vägledning på fysiologi som inte håller. Då riskerar man att förenkla komplexa tillstånd, få klienter att jaga “rätt vagusläge”, och skapa en falsk känsla av vetenskaplig säkerhet.

Vad kan du använda istället?

Om du vill arbeta tryggt, kliniskt och evidensbaserat finns det forskning och modeller som du kan använda. Vilka förmodligen redan ligger nära hur du jobbar:

• toleransfönstret som klinisk modell för kapacitet, dosering och progression
• anknytningsteori och relationell reglering
• emotions- och affektreglering (vad som faktiskt händer när vi blir överväldigade eller avstängda)
• compassionfokuserade modeller
• interoception och sensorisk medvetenhet (med individanpassning)

Det är modeller som hjälper dig att göra det som verkligen spelar roll: bedöma var en person är, välja rätt typ av intervention, och bygga kapacitet stegvis.

Om polyvagalteorin har gett dig språk, bra!
Behåll det som hjälper dig att förstå dig själv. Men var också öppen för att den fysiologiska förklaringen inte håller.

Du är inte “lurad”. Du är inte dum. Du gjorde det vi alla gör: du tog till dig något som lät logiskt, som kändes hjälpsamt och som många pratade om som sanning.
Nu har vi mer kunskap. Och det fina med kunskap är att vi kan uppdatera oss.

Forskning om polyvagalteorin (polyvagal theory) och andra källor

• WHY THE POLYVAGAL THEORY IS UNTENABLE doi.org/10.36131/cnfioritieditore20260110
• When a Critique Becomes Untenable doi.org/10.36131/cnfioritieditore20260111
• Fundamental challenges and likely refutations of the five basic premises of the polyvagal theory doi.org/10.1016/j.biopsycho.2023.108589
• The evolution of sociality and the polyvagal theory doi.org/10.1016/j.biopsycho.2023.108569
• Functional anatomy of the vagus system: How does the polyvagal theory comply? doi.org/10.1016/j.biopsycho.2022.108425
• Vad är nervsystemsreglering? Och hur gör jag?
• Stärk din vaguston med pulsträning

Spara som favorit