Under flera år såg jag på mig själv, och pratade om mig själv, som att jag var lat. Det var en lika självklar sanning som att 1+1=2 eller att himlen alltid är blå.
Min självbild utgick från att jag inte orkade göra något utöver mitt jobb. Jag gick dit, vantrivdes, kom hem och fastnade framför dåliga program och repriser på TV:n. Jag festade och det blev en hel del alkohol och droger, och sedan låg jag utslagen och avslagen hemma tills det var dags för jobb igen.
Jag började också plugga, köpte hus, startade företag och hade spurtar av fullt ös medvetslös!
Men de var slumpmässiga och okontrollerbara.
Ork och energi var inget kan kunde styra, det kom när de ville med obönhörlig kraft och jag maxade under tiden.
Sedan knockades jag och… ja precis, låg utslagen på soffan. I veckor, till och med månader.
När gamla sanningar lever kvar
Jag såg + pratade fortfarande om mig själv som lat, och kände mig misslyckad och ofokuserad och odisciplinerad
Varför kunde jag inte bara skärpa mig?
Varför kunde jag inte bara ta mig i kragen och komma igång med de där vanorna jag visste att jag skulle må bra av?
Varför kunde jag inte ta till vara på tiden och vara mer effektiv?
Varför lyckades jag aldrig komma förbi 2 avcheckade punkter på min lista?
Den första förändringen var när två personer var åsikter jag verkligen värderade sa till mig att ”vadå, du är inte lat du gör ju massor?” som den där lärda sanningen inte längre var lika cementerad.
Jaha, var det här något jag tänkte om mig själv?
Okej, men då kanske jag kan ändra på det.
När den andra personen sa det började jag aktivt att sluta tänka och säga så om mig själv. Men det var först långt senare som jag faktiskt förstod varför jag hade mått och reagerat som jag hade.
Barndomen lever kvar långt efter att den har tagit slut
Under min barndom gick jag som på krossat glas hemma, hela tiden haft full koll på mina föräldrars humör. Lärt mig allt jag kunde om dem, och deras signaler för att förekomma vredesutbrott.
Det svängde snabbt och med besked.
Det skreks och var också en del alkohol, men värst var den där passiva arga grinigheten, och att behöva bedja, gulla och helt underkasta mig för att bli förlåten – fast det inte var jag som hade gjort fel.
För mig var det här så självklart, jag trodde att alla hade det så
Men som vuxen kunde jag se att det inte var okej
Jag förstår nu att det här var ett trauma för det lilla barnet jag var
Och att det dränerade mig på ork samtidigt som det fuckade rätt rejält med mitt nervsystem
Lat eller traumarepons?
Så när jag flyttade hemifrån som 17-åring var jag helt slut, och kvar i traumaresponsen av fawning och shut down – vilket jag etiketterade som lathet
Jag är så tacksam för att jag kunde möta mig själv där jag var och kunde ge mig själv trygghet
Tacksam för att jag hämtade kraft från min erfarenhet och idag jobbar med trauma, nervsystemsreglering och förkroppsligad psykologi – att jag får utbilda och skriva böcker och dela med mig.
Tacksam för att mitt nervsystem och min ork inte längre är en oberäknelig berg-och-dal-bana
Istället är jag förankrad i mig själv, har fokus och riktning att jobba mot mina mål och nå dem
Jag kan också känna självmedkänsla och stolhet över mig själv
Med det här vill jag påminna om att alla lärda sanningar kan läras om. Och att vår hjärna är plastisk, vilket innebär att vi aldrig är trasiga, att vi alltid kan strukturera om och skapa förändring
Och just det
1+1 är inte alltid två
1 meter + 1 fot är lika med 1,3 meter
1 sandhög + 1 sandhög blir en större sandhög
1 person + 1 person kan ge en tredje person
Och som vi vet är himlen verkligen inte alltid blå
/Vevve
Vill du läsa mer om stress, trauma och nervsystem hittar du mina samlade texter under ”artiklar”
Gillar du att lyssna på poddar finns min pod Förkroppsligad psykologi på Spotify, Apple podcast och där poddar finns
Inga kommentarer