Jag var först med att få bröst i skolan, har för mig att jag rockade B-kupa i 2:an. Det var ovant och obekvämt för mig, väldigt spännande för grabbarna.
Jag minns att en pojke petade på ena bulan för att se om den var mjuk, att jag slog till honom och fick höra av fröken att jag var tvungen att be honom om ursäkt.
Jag minns att vi i tredje klass spelade innebandy, och killarnas händer var överallt. Som om de turades om att ta sin del av mig.
Jag gillade det inte, hatade det, men vad skulle en jag göra mot fler av dem?
När jag kom hem och berättade för mamma blev hon skogstokig, ringde skolan och den kvinnliga läraren svarade ”de är nyfikna pojkar, låt dem utforska”.
Min mor, tack och lov, röt ifrån ”inte på min dotter”.
Där och då kunde den här lilla flicka lärt sig sin plats, som objekt, som enbart existerande för killar att göra vad de vill med, som foglig.
Istället blev jag arg.
Jag vet inte vilka typ av män de blev, men där och då kan de små pojkarna ha lärt sig att de fick göra precis vad de ville, att deras lust alltid var skäl nog att ta sig rätten till någons kropp. Och hur kan det vara fel om vuxenvärlden okej:ar det?
I fjärde klass skiljer sig mina föräldrar, vi flyttar och jag blir den nya tjejen i klassen. Och trots att jag oftast gömmer mig i mina stora tröjor, blir jag ”hon med de stora pattarna”.
Ännu fler hungriga pojkögon som letar sig in under tyget.
Ännu fler lärare som fnissar att ”pojkarna bara gillar mig, det är därför de är så jobbiga”.
En ännu argare Veronica som bråkar, blir obekväm och från höra från de fnissande fröknarna att hon måste kontrollera sig.
I sjunde klass har min kroppsnyfikenhet och sexlust vågat mig ur hoodies, och in i tightare tröjor. Det är inte bara jag som har bröst, jag har inte ens störst bröst längre, så jag kan gömma mig i havet av kupor och klyftor.
Trodde jag.
Jag minns en lektion där vår manliga vikarie hotade att skicka mig till rektorn, om jag inte gick hem och bytte tröja. Den jag hade var för avslöjande, och störande. Killarna kunde inte koncentrera sig då de var för upptagna med att titta på mina bröst.
Under en annan lektion kommenterar killarna viskandes min urringning, och jag med blandade känslor (obekvämhet, bekräftelse, irritation och spänning – typ det konstanta tillståndet som tonåring alltså) inte visste om jag skulle, borde eller ens ville värja mig.
En klasskamrat, som tillhörde det täckta könet, säger ”om du inte vill att de ska titta, varför har du då urringning?”
…
Jag kommer till gymnasiet, och under första veckans introduktion slussas vi runt i lokalerna, får schema och all nödvändig information.
Vi blir också informerade om klädkoden som gäller.
Tjejer får inte ha på sig för korta kjolar, tighta kläder eller för urringade toppar. Det här är en arbetsplats och då ska vi vara professionella, inte hålla på med distraktioner.
Killarnas klädsel behöver såklart inga riktlinjer eller begränsningar.
Dagen efter kommer jag i den absolut kortaste kjolen jag äger, och min Metallica-tshirt som jag sytt om till ett tight, urringat linne.
Lärarna försöker myndigt prata med mig, men jag är arg och uppkäftig, låter inte någon sätta sig på mig.
Tonårstrotsen i sitt bästa utförande, underbara kaxiga tonårsJaget – inga gubbar ska få bestämma över min kropp.
Där trodde jag att jag bröt trenden av kroppsskam och ofrivillig sexualisering. Men 16 år senare kan jag fortfarande komma på mig själv att byta linne om jag visar för mycket klyfta.
Eller i sista minuten byta från den där snygga, men för genomskinliga blusen, för vad menar jag egentligen med att ha den på mig?
Välja bort bilder till sociala medier eller hemsida som visar ”för mycket bröst”, då ”det ser inte proffesionellt ut”.
Här om dagen hade jag en videochatt med en vän och mitt i samtalet får jag syn på min klyfta. Jag uppfattar inte ett ord av vad hon säger utan är fullt upptagen med att ändra position innan hon han se hur jag bjöd ut mig.
Det här är inga stora saker, jag menar inte att förminska dem, men många är med om betydligt värre saker – och trots att dessa händelser kanske anses vara små gör de stor inverkan.
Kan vi se hur alla samlade reaktioner och gensvar från vuxna leder till att tjejer redan i ung ålder tar på sig ansvaret för killar sexualitet?
Och killarna ursäktas och får livslång frisedel?
Hur flickor lägger skuld och skam i sin egen sexualitet och kropp?
Och hur det här sedan färgar resten av allas liv?
Hur många gånger har du tittat på någon och dömt:
– är inte den där lite väl tight?
– kanske i kortaste laget?
– visas det inte lite för mycket hud?
– kanske inte så passande för jobbet
Och hur många av de gångerna var kommentarerna gällande män?
2 Comments
Leif Engström
30 maj, 2020 at 09:52Hej Veronika! Tack för din text angående fickors och kvinnors kläder och hur pojkar och män tar sig friheter att gå över gränserna när dom känner sexuell lust till någon som dom inte har någon ömsesidig intim relation med. Du berättar vad som hänt när dom sett dig som ung flicka och senare som kvinna. Och du berättar om dom kränkningar du blivit utsatt för, kanske allra mest när du var en ungdom och gick i i grundskolan och gymnasiet.
Det jag blir mest glad för när jag läser din berättelse är hur din mamma visar dig med all tydlighet att du har blivit kränkt på ett oacceptabelt sätt av pojkarna som rör vid dig när du inte vill det. Och hur din mamma läxar upp den flata kvinnliga läraren som värjer sig från sitt uppenbara ansvar att ta itu med pojkarnas ostyriga sexuella begär när hon schablonmässigt säger att ”de är nyfikna pojkar, låt dem utforska”.
Problemet som jag ser det är inte att pojkar och män kan känna sexuell lust, sexuell attraktion och ett begär efter sex utan vad dom gör med sin sexuella drift. Din mamma visade dig att det finns en gräns, du skall inte behöva vara en allmän måltavla för pojkars nyfikenhet att få utforska en flickas bröst när hon inte vill det.
Är det inte så att om vi vuxna inte tar itu med den gränslöshet som alla våra små barn börjar sina liv med, små barn vill av naturen ha allt i obegränsad mängd, godis, leksaker, uppmärksamhet you name it, om vi inte tidigt lär dom små att det finns begränsningar i livet, det finns ett nej, det finns ett okey och ett inte okey, om vi inte tar denna nödvändiga uppfostran tidigt i våra barns liv på allvar, så växer problemen från godiset och leksakerna till att gränslöst ge sig på flickors kroppar. Och senare kanske det går över till materiell gränslöshet, ekonomiskt omoraliskt beteende, kanske utvecklas en gränslöshet mot alkohol och droger om det finns en benägenhet för sådan problematik. Att pojkar med nyvunnen stark sexuell drift kan ha svårt för att hantera sina begär är inte oväntat. Det sorgliga är om dom inte får lära sig hur man lever med en levande sexuell drift på ett kärleksfullt sätt gentemot flickor. Att pojkar och flickor får lära sig ett schysst sexuellt samspel är ett ansvar som ligger hos både mammor och pappor och alla kvinnor och män som kommer i unga människors väg. Vuxenvärlden bär ett gemensamt ansvar att sätta gränser för vad som är okey och inte! Din mamma var ett ovärderligt föredöme!
veronicajaderlund
8 augusti, 2020 at 07:04Leif tack för din 100% sammanfattande och träffsäkra kommentar. Jag håller helt med dig.
Självklart blir pojkar och flickor nyfikna på kroppsförändringar, och jag förstår absolut att de vill utforska , och precis som du skriver det är där och då vuxna (lärare, föräldrar mm) ska kliva in och sätta gränser. ”X jag förstår att du är nyfiken på Y’s kropp, men det är hens kropp och du får inte ta dig friheter. Du kan fråga hur hen upplever det eller prata med en vuxen om du vill veta mer. Men vi tar inte på andra, vi smyger inte in i duschen osv osv”
Jag tror att både pojkar och flickor får en osund sexualitet när de blir äldre till följd av detta.
Vidare ser jag också kopplingen med att gränslösheten sträcker sig utanför den barnsliga nyfikenheten. Jag tror att det kan vara en av de många sakerna som gnager på vår empati och även självkänsla. Eventuell gränslöshet mot substanser men också ekonomi, och hur vi förhåller oss till människor från andra samhällsgrupper och länder.
Det här är ett symptom, inte orsaken, men något vi kan ta tag i när vi blir medvetna