Det kan tyckas som ett självklart uttalande, men det här saker som pågår dagligen i yogasamamanhang. Ju “större” en yogalärare blir ju mer kommer de undan med tveksamma beteenden. Framförallt när det kommer till stora/kända lärare. Dels antar vi att de har rätt, eller vet vad de pratar om på grund av deras auktoritet. Dels har vi också tendens att idolisera populära människor, och när de håller klasser för stora grupper blir det lätt att vi låter saker passera som vi hade reagerat på eller sagt i från om vi var i en annan kontext.
Jag har samlat fyra exempel på saker som pågår nu och jag i min åsikt (obs! inte samma sak som absolut sanning) anser INTE är okej:
- Sexuella instruktioner
- Oönskad kroppskontakt
- Fysisk tvång
- Att hetsa eller förminska elever
“Slicka dig om läpparna och gå från planka bak i hunden som att du vill tända din man”
Jag fick det här berättat av en vän till mig, som också är yogalärare. Hon hade gått på en klass för en stor lärare här i Sverige och under hela klassen gavs denna typ av instruktioner. Om det inte blev tydligt under #metoo vill jag informera om att en stor majoritet av den kvinnliga befolkningen någon gång utsatt för sexuella övergrepp, och yogasalen borde vara en fredad zon där alla (oavsett kön) ska slippa bli påminda om det.
Jag tycker också att det är underligt att röra sig som för att locka, eller tillfredsställa någon annan, yoga ska väl vara en inre praktik? Jag kan förstå om det är en “frigör din inre sexualitet”-klass där folk specifikt anmält sig för det syftet, men det här var en öppen klass vinyasaklass utan något sådant uttalat syfte eller tema. Om du som lärare vill hålla en klass med fokus på, gudinneyoga/shakti/sacred female/pussy power – kör på! Du erbjuder din grej. Men var då tydlig i att kommunicera detta i klassbeskrivningen så att deltagarna själva kan välja om de vill utforska det.
Våra klasser, oavsett om vi håller dem i en gympasal för 10 st, eller på en festival för 1000 handlar inte om oss som lärare, det handlar om våra deltagare. Absolut ska göra vår grej, hedra vår stil men det är upp till oss att ta vårt ansvar att sätta våra elever först.
“Otydlig assistering – oönskad kroppskontakt”
På samma tema som ovan: våra elever ska känna sig trygga.
En annan vän samt yogalärarkollega och jag kom att prata om assisteringar. Första lektionen i assistering är att ta på hårda kroppsdelar, med hela handen och inte lämna någon plats plats för otydlighet. Hon berättade om en lärare hon hade gått för vars assisteringar var mindre av den vägledande typen, och mer av den smekande typen. Hon uppfattade dem inte vara av en sexuella natur men ändå med inslag av sensualitet.
Till saken hör att det var en manlig lärare, och att han hade sexuella relationer med sina elever, inte alla men det förekom. Det här märks såklart och energin spiller över, vilken kan skapa en känsla av otrygghet hos de som inte vill ha någon invit, som upplever assistering som oönskad kroppskontakt, som spänner sig varje gång lärare går förbi, i olustig förväntan att behövs uthärda beröring.
Även “trygga assisteringar” på hårda kroppsdelar kan leda till feltolkningar, återigen är det vårt ansvar som yogalärare att minimera risken för att det ska ske. Genom tydlighet och att bygga ett säkert space.
“Kroppsmanipulerande assisteringar”
Motsatsen till smekande otydliga assisteringar är kroppsmanipulerande assisteringar. Där lärare förflyttar, bänder och tvingar in kroppar i olika former baserat på vad de tycker är en estetiskt korrekt position. Det här har bland annat lyfts genom videor på några av de klassiska lärarna som lutar sig mot, drar i och tillchmed ställer sig på sina elever (vilket till absolut ingens förvåning lett till allvarliga skador).
För mig personligen har assisteringar alltid varit välkomna, tills för några år sedan var på en klass för en amerikansk lärare som tidigt in i klassen guidade oss till högt utfall med bakåtböj. När han kom till mig med starka händer böjde han min kropp in i en djupare bakåtböj med orden “you can go deeper”. Ja, jag vet att jag kunde gå djupare, men ville inte det just då. Och det kändes i min kropp hela dagen att han tvingat in min kropp i något den inte var redo för.
Bara för att han tyckte att han hjälpte mig nå ett större rörelseutslag = ett mer utvecklad form av positionen. Jag intervjuade honom till Yoga World och då vi kom in på assisteringar och han sa “jag har så djup kunskap om kroppen att jag kan manipulera mina elevers kroppar att röra sig som jag vill”. Där och då skiftade hela mitt inlärda synsätt på assisteringar och jag insåg vilken stor skada det faktiskt kan göras när yogalärare går in med inställningen att vi ska fixa en position och manipulera våra elever.
Är inte hela poängen med yoga att vi är tillräckliga som vi är, att vi inte behöver ändra på något?
Så varför tar lärare på sig att rätta till sina elver, att fysiskt tvinga kroppen in i ändlägen för att nå “den fulla posen” varför är det inte tillräckligt att vara där vi är?
Frågor att ställa sig själv som lärare:
varför assisterar jag mina elever?
vad anser jag räknas som att hjälpa i positioner?
vad anser jag var ett rätt utförande av en position?
vad anser jag var progression och regresson (alltså levla upp eller levla ner)?
och hur påverkar det hur jag ser mina elver, samt vilka assisteringar jag ger dem?
“Du är lat, du anstränger dig inte tillräckligt, du är odisciplinerad”
En annan vän samt yogalärarkollega (jag vet, har jag inga vänner som inte är yogalärare? såklart, men de har förmodligen inga anekdoter som passar här) var på workshop för en annan lärare, även denna lärare är från Amerika. Jag påpekar det då det är av relevans, de har större betoning på fysiska korrigering (istället för energiassisteringar) de är också mer provocerande som jag har upplevt det, inte lika “omhuldande” som vi i Sverige gärna är. Min högst spekulativa tanke är att det hänger i hop med att de amerikanska lärare vi får träffa håller ofta till i Los Angeles eller New York. Och där lockas elever till svettiga klasser, där de får maxa vighet och styrka, blir pushade att prestera på topp. De lärare som levererar det drar flest elever, ‘lyckas’ och efterfrågade även i andra länder.
Denna lärare i fråga är av det gamla gardet. Hen spelar ingen musik på sina klasser, har inga fancy övergångar, hen bjuder på avskalad, back to basic hathayoga. Serverat med en stenhård “allt som krävs är disciplin”-attityd. Under den här workshopen körde lärare på sin stil och gick hårt åt när hen såg vad hen uppfattade som lathet, eller brist att “härda ut” med kommentarer som “du är lat, du anstränger dig inte tillräckligt, du är odisciplinerad”.
Jag förstår konceptet “skippa skitsnacket” och tanken att det ska motivera eleven att sluta komma med ursäkter och våga stanna i motstånd, mörker och skav. Men vi har ingen aning om vad eleverna vi möter har i bagaget, hur de mår just den dagen och varför de väljer att göra på ett visst sätt. Kanske är det så att yogasalen är den enda platsen i den här personens liv där hon eller han vågar tillåta sig själv att släppa tankar på prestation. Kanske är det första gången på länge (om någonsin) eleven vågar tagga ner, slappna av och flytta foten från gaspedalen som nästan kört henne eller honom in i väggen.
Förstå att i det sårbara läget utifrån få höra att man är lat och måste kötta på, det är total fail på så många plan.
Jag ska inte på något sätt sätta mig på en hög häst, jag säger konstiga saker som “med bred babianröv moona taket”, gjort klantiga assisteringar och kan ibland låta hård i mina instruktioner. Vi yogalärare är alla mänskliga, och det är okej att tabba sig. Men ibland fastnar vi i tanken att vår skit inte stinker, och behöver påminnas om att trots goda intention och dedikerade fans kan vi också klanta oss.
Och att du, ni, vi som elever alltid har rätt i vår upplevelse, har alltid rätt att följa vår magkänsla och säga till eller gå ifrån om det känns fel. Ingen elev behöver göra något för att bekräfta sin lärare eller få denne att känna sig bekväm. Att hedra sin egna integritet går först.
No Comments