Yogamyt: Bli yogalärare i Indien är mer äkta

Mitt inlägg om 5 Yogamyter som inte är sanna blev riktigt populärt, och flera har efterfrågat fler inlägg i samma anda, så jag har bestämt mig att göra en Bloggserie om Yogamyter. 
Först ut är myten/tanken/uppfattningen att bli yogalärare i Indien, att gå en yogalärarutbildning i Indien är mer äkta än att gå en yogalärarutbildning utanför Yogans hemland.

Ja, yoga härstammar från Indien, men uttalandet att yogautbildningar i Indien är ”mer äkta” än de som inte hålls där slår knut på min hjärna. Dels faller det in under hela ”det finns en rätt yoga” = allt annat är fel.
Dels väcker det frågan: vad är äkta? och isåfall falsk?

Men absolut, jag kan förstå några av tankegångarna.
Yoga i Indien har flertusenåriga rötter
Yoga i Indien är mer andligt
Yogalärarutbildningar i Indien borde därför rimligen gå in på ett djupare lager och ha en starkare koppling till traditionen.

Jag har tidigare skrivit om Mark Singletons bok Yoga Body i Den sanna historien om modern yoga och asanas där vi ges en bakgrund till uppkomsten av yogapositionerna som vi utför under klasser idag. I den här intervjun i Sveriges Radio med Josephine Selander, yogalärare, grundare av Nordiska Yogainstitutet som skriver en master i idéhistoria med inriktning på yoga, kan du höra mer om hur andlighet blev en genomtänkt strategi i Indien i slutet på 1800-talet.

Kort sammanfattat blev det en strategi framhäva det unika i indisk religion och kultur för att ta tillbaka sin identitet från Storbritannien som kolonialiserat landet. Samtidigt som de i sin strävan att sprida yoga också delade sin syn på öst som de andligt berikade, och väst som de spirituellt utmanande. Josephine skriver om det så bra i sin krönika ”Är öst andligt och väst materiellt?”

Den yoga som spreds i slutet på 1800-talet och början på 1900-talet var inte som en del av en obruten linje av praktiserad yoga. Det var inte ihopslängt på en pisskvart, men det var mycket yngre än bilden som medvetet förmedlades. En bild som än idag lever kvar.
Absolut det finns ashram och utbildningar i Indien som är gedigna, rik på historia och oerhört djupdykande.
Men bara för att du går en yogalärarutbildning i Indien finns det inga garantier att det är ”äkta”, traditionsenligt eller en bra. Det finns dem som utnyttjar glorifieringen, som erbjuder rent ut sagt usla utbildningar men validerar det med just ”vi är ju i Indien så jag måste ha rätt”. Vi kan ju bara se till Ashtangayogans säte i mysore som ändå ses som seriös och etablerad, där det framkommit att Pattabhi Jois (grundare) sexuellt utnyttjat elever i flera år.

Detta pågår såklart inte bra i Indien
Det pågår självklart även på västerländska utbildningar, jag försöker inte svartmåla Indien eller de utbildningar som finns där. Men jag vill påminna oss om att det är människor bakom utbildningar, mänskliga behov, och egon som driver dem.
Och att ”äkta” är en etikett eller önskan vi projicerar eller eftersträvar, och själva kan skapa och bära med oss.
Oavsett om det är på varmare breddgrader eller snöblaskig gympasal yogan tar plats.